En uppgörelse med mitt ideala jag

Eftersom mitt ideala jag har haft alldeles för stora befogenheter i mitt liv, har jag kallat honom till ett möte. Platsen är någonstans i mitt huvud.

– Välkommen! Jag kommer att omorganisera en hel del här och det innebär att du inte kommer att ha lika stort inflytande längre.

– Ha! Det där tror jag inte på. Tar du bort mig har du redan skapat en ny idealbild. En idealbild av en man som låtsas att han inte har en idealbild av sig själv…

– Jag tänker inte ta bort dig. Du kommer att bli rådfrågad, men jag vill minska din makt över mina bedömningar. Som det här med ödmjukhet till exempel. Det är ju bara falskt. Jag är inte ödmjuk egentligen. Jag vill vara fri från det idealet.

– Hm. Men då riskerar du att få kritik från andra. Som du vet brukar jag hjälpa dig en hel del. Så att du inte gör bort dig och riskerar att andra tycker illa om dig.

– DET VAR DET JAG VISSTE! Du lever av mina rädslor! Det är din drivkraft, ditt enda existensberättigande! Att jag inte sett det!

– Lugna dig. Du pratar som om jag finns på riktigt. Jag är bara en spegelbild av din barndom, den kultur du är född i, dina genetiska förutsättningar, dina erfarenheter, dina rädslor och dina drömmar. Blanda detta i en mixer och VOILA, here I am!

– Jag håller fast vid att ditt inflytande kommer att minska framöver.

– Du biter dig själv i svansen. Hur du än gör kommer du att ha en idealbild av dig själv. Sådana som jag skapas automatiskt.

– Jag vet. Men min strategi är att visa upp dig för alla. Jag kommer att skoja om dig, göra dig tydlig. Skapa distans. Jämföra dig med andra.

– Uh, nu känner jag mig redan lite kraftlös…

– Det är lika bra att du vänjer dig vid det. Jag återkommer med ny arbetsbeskrivning. Du kan gå nu.

Ditt ideala jag – vän eller fiende?

Ibland delar jag in all världens människor i två grupper. Den ena gruppen framhäver gärna sig själva, påpekar att de är duktiga och berättar gärna om sina framgångar. De andra tycker att det är fult att skryta men väntar ändå ivrigt på att omgivningen ska peka på dem och säga att de är duktiga eller framgångsrika. Jag tillhör den andra gruppen. Måttet på hur jag lyckas är beroende av andras åsikter. Det är en jobbig och ansträngande strategi. Vi i den här gruppen blir ofta lite generade och tittar ner när någon framhäver sig själv för mycket. Det beror på att vi tycker att det i alla lägen passar sig bäst att vara ödmjuk. Sedan jag var liten har det här varit en norm för mig. En regel jag tycker att alla borde leva efter. Var ödmjuk, annars!

Men hur skulle det vara om alla levde efter den normen, om alla bara väntade på att andra ska bekräfta ens förmågor? Ingen sticker ut. Låter kraftlöst. Ingen Zlatan. Bara Henke Larsson så långt ögat når.

Det där med att vara ödmjuk handlar inte om att jag vill det eller att det är naturligt för mig. Nej, det är något som är förknippat med mitt ”ideala jag”. Jag lever med en idealbild av mig själv och hur jag ska bete mig. Idealbilden har många egenskaper han skyltar med. Han är trevlig, duktig, lojal, ödmjuk, klok… Det är lätt att se hur motsatserna tillhör skuggan. Otrevlig, slö, inkompetent, egoistisk, korkad.

All självkritik kommer från mitt ideala jag. Den mall jag hela tiden jämför mig med. Och alla dömande ord om andra människor har också rötter i mitt ideala jag. Jag har skapat honom, och jag har givit honom alla makt på jorden. Omedvetet har han blivit ett facit för hur jag och alla andra ska bete sig.

Ju mer omedvetna vi är om vårt ideala jag desto mer makt får det över oss. Lösningen är att göra det synligt för sig själv och omgivningen. Det går inte att ta bort våra ideal. Men vi kan minska makten det har i våra liv. Det handlar om att sluta döma andra och framför allt sluta att vara så hård mot sig själv. Vi har motsatser i oss. Jag tycker människor är mer intressanta när de visar både svärta och ljus. Och när de aktivt uppmärksammar båda sidor.

Ställ en fråga – och expandera din självbild

Är du verkligt intresserad av att få reda på saker du inte vet om dig själv och därmed erövra en bit av din skugga? Jag menar, riktigt, riktigt intresserad och förstår att det kanske finns något att vinna genom att du får reda på dina dolda sidor? Då finns det ett sätt som ger verklig effekt. Nämligen att fråga din omgivning. Och helst de som du egentligen inte vill ställa frågor om dig själv till. För att pröva detta tror jag att du behöver känna dig stabil och inte är inne i en djup konflikt eller kris. Helst ska du vara i en period där det mesta i livet känns normalt.

Börja så här: Skriv ner fem personer från olika sammanhang i ditt liv som du just nu har kontakt med. Till exempel en från familjen, en släkting, en från arbetet, en som du känt länge, en nybliven vän eller liknande. Om du vill göra det här på ett avancerat sätt kan du välja de som du helst inte vill fråga, där du omedelbart känner ett typ av obehag i kroppen. Usch, jag är verkligen inte själv modig nog att göra på det sättet, så jag förstår er som inte vill. Men jag anar att effekten blir större, eftersom de personer vi har laddat projektioner på ofta sitter inne med något vi av oklara skäl helst inte vill veta om oss själva.

Å andra sidan är du modig nog om du väljer personer du känner dig någorlunda trygg med. Du kommer att få veta något som du inte visste om dig själv och hur du uppfattas. Det kan vara lite förvirrande en kort tid – men efter ett tag kommer du förstå att du hittat guld. Och det leder till att du blir mer flexibel som människa.

När du är klar med din lista över personer, behöver du välja vilka frågor du ska ställa till dem. Målet är att få information du inte själv ser, men som de här personerna ser hos dig. Börja med några positiva frågor:

– Vad i mitt liv tror du jag sätter störst värde på?

– Vad skulle du gissa att jag gillar mest att göra?

– Nämn tre egenskaper du uppskattar hos mig.

En eller flera av de här frågorna mjukar upp litet och bäddar för fortsättningen. Välj då mellan följande frågor:

– Vad är det jag sänder ut som jag inte själv ser?

– Av alla beteenden jag har som jag inte själv är medveten om. Kan du nämna tre?

– Om du fick en trollstav och skulle kunna förändra vilken egenskap som helst i mitt liv. Vad skulle du då förändra?

– Placera mig i en situation som jag inte skulle klara av. (När du får svar, fortsätt att fråga: Välj en till. Och en till… Ofta kommer de mest intressanta efter hand.)

– Vad är det mest irriterande hos mig?

– Nämn tre sociala situationer som du skulle gissa att jag är rädd för.

Välj en eller flera frågor som du tycker passar, det viktiga är att du frågar samma frågor till de fem olika personerna. Och att du skriver upp deras svar. Notera på hur du reagerar på svaren, och glöm inte den ”somatiska responsen”, om du blir lite varm i kroppen eller känner dig irriterad på ett djupare plan. Bingo. Då är du något på spåren.

Glöm inte den där personen som du helst inte vill fråga, du vet vem jag menar… ja, precis! Du vet ju exakt vem jag syftar på. Kom ihåg att bakom varje drake finns en skatt.

Jag byter inte glödlampa förrän någon säger till

Det är inte bara i våra projektioner vi kan se vår egen skugga. Vi kan också hitta beteendemönster och strategier som till stor del är osynliga för oss själva. Själv har jag sedan en tid upptäckt ett ”passivt-aktivt” mönster. Det yttrar sig på det här sättet: för att uträtta något jag har mindre lust med väntar jag tills trycket utifrån påkallar uppmärksamhet. Ett exempel är glödlampor som går sönder hemma. Jag noterar det. Låtsas inte om det. Väntar jag tills någon annan påtalar att glödlampan är trasig. Mumlar lite på ett sätt som kan tolkas som att jag inte sett det – men utan att direkt blåljuga. Det kan tyckas litet och obetydligt, men exemplet med glödlamporna symboliserar att beteende som finns inövat sedan barnsben. Och som jag nu kan tycka begränsar mig.

Att ändra ett beteende är inte helt lätt, det är inte bara att bestämma sig. Nej, kring beteendet finns en väv av olika föreställningar, självbilder och ”valda sanningar” som understödjer beteendet. I djupet är det förankrat i någon typ av värdering. Om jag rotar finns det säkert en för mig logisk och god orsak till att jag inte direkt byter glödlampor. Men hur tänker jag egentligen? Jag noterar att glödlampan är trasig. Och sedan? Det tar ju ingen tid egentligen. Det är ju bara att göra. Jag kommer inte vidare i mina tankegångar så jag prövar en dialog med mig själv. Mitt problem-jag har träff med mitt lösnings-jag:

– Jag byter inte glödlampor förrän någon säger till.
– Vad hindrar dig?
– Jag vill inte, det är tråkigt, jag har fokus på annat…
– Du byter inte glödlampor för att det är tråkigt?
– Nej, jag vill slippa.
– Vad vill du slippa?
– Ansvaret för glödlamporna.
– Är ansvar betungande?
– Ja, usch, det hindrar mig från att vara en skapande människa.
– Så ansvar och skapande hör inte ihop?
– Nej. Skapande är frihet. Ansvar är ofrihet.
– Vad har du ansvar för?
– Oj, det är mycket, min familj, mitt arbete, alla uppdrag jag har.
– Vill du slippa det ansvaret?
– Nej, inte egentligen, jag tar ofta på mig ansvar. Jag är en ansvarsfull människa.
– Vad skulle hända om du blev en sådan som bytte glödlampor direkt?
– Jag skulle slippa det dåliga samvetet. Men jag tror inte att jag kan bli ”en sådan”.
– Vad mer specifikt är ”en sådan”… ?
– En sådan där tråkig typ som gör allt på en gång utan att tänka.
– Det är tråkigt att göra saker utan att tänka?
– Jag gillar att göra saker på ett nytt sätt, byta glödlampa förändrar ingenting, det är bara ett tvång, ett måste. Jag vill vara inspirerad. Göra en förändring.
– Du vill slippa saker som du uppfattar som tråkiga?
– Jag vill bara göra saker jag har lust till.
– Hur skulle livet vara om du bara behövde göra saker som du har lust till?
– Jag vet inte, usch, det är kanske bara en sak av tio som jag gör under en dag som jag har verklig lust till, resten är … saker jag borde göra för att ta mitt ansvar… Nej, nu får vi sluta prata, det här behöver jag smälta ett tag. Vi får snacka klart om det här någon annan gång. Jag har lite saker att göra. Hej då.

Jag är kissnödig men tiden står stilla

Örnen

Med tandkrämsblå pyjamas sitter jag på furugolvet i gillestugan. Från övervåningen hörs På minuten och Margareta Krooks röst tillsammans med studiopublikens skratt. Någon plockar i köket. Det är lördag. Jag håller på att bygga månbas Alpha i lego och min bror har gjort en perfekt kopia av rymdskeppet Örnen. Kommer just på ett nytt sätt att bygga en landningsplatta. Jag är kissnödig men jag fortsätter bygga. Fötterna är kalla och jag borde klä på mig. Det går inte. För tiden står stilla. Jag är ett med legobitarna och det jag ser växa fram. Njuter av ljudet när min ena hand krafsar runt i lådan på jakt efter en specifik bit. En platt röd med tre knoppar. Jag hittar något annat. Ett ovanligt hjul. Det får mig att tänka om. Naturligtvis. Landningsplattan ska ha hjul och vara flyttbar. Jag är helt innesluten i en bubbla. Jag skulle inte höra om någon ropade på mig.

När jag över trettio år senare sitter på en kurs och söker efter roten av vad kreativitet betyder för mig kommer bilden av pojken vid legolådan fram. Värdet att vara i det flödet har jag skattat högt och sedan gjort många val i livet för att den där känslan ska uppstå igen. Jag kan nästan säga att det är en utomkroppslig upplevelse som gränsar till mystik. Det finns ingen rädsla i den stunden. Och ingen tid. På senare tid har jag frågat vänner med kreativa yrken hur de förhåller sig till detta. Samtliga nickar instämmande när jag berättar om känslan att vara i bubblan. Alla vill dit igen. De är beroende. Men det är aldrig samma väg dit. Det går inte att upprepa på exakt samma sätt. Det är som att kliva över en tröskel till ett rum man känner igen. Men dörren är aldrig likadan.

Örnen startar. Min kusin säger att det inte hörs några ljud i rymden. Men jag är inte säker. Jag tror nog att det låter lite ändå.

Smärtan måste ut någonstans

Kroppen är ett mysterium. I alla fall just nu. För mig. Jag har haft ett rejält ryggskott senaste månaden och all energi har gått åt till att få vardagslivet att fungera normalt. Nu när jag börjar återgå till ett ”normaltillstånd” funderar jag en hel del kring hälsa och psykologi. Någonstans långt därinne är det självklart för mig att kroppen har sina skäl. Att det finns ett samband mellan vårt inre liv och vår yttre hälsa. Men det verkar inte finnas några enkla förklaringar.

På ena sidan har vi de som hävdar att all sjukdom är ett symptom på inre obalans. Och i det andra lägret finns de extremt naturvetenskapliga som efterfrågar vetenskaplig evidens och bortser från den själ som finns inuti kroppen. I de första lägret fnyser de extrema åt all västerländsk medicin, liksom de i andra diket hånler åt allt mjukt flum som kommer från motsatta sidan.

Vi är ganska många som placerar oss lite mitt emellan. Som kan tycka att den västerländska medicinen gör fantastiska saker. Till exempel titthålsoperationer! Men som också tycker att att vissa läkemedel verkar vara helt onödiga eftersom de bedövar mer än läker. Vi tar en tablett c-vitamin och går på alternativa behandlingar eftersom vi upplever en positiv effekt. Fast om jag dricker vatten från en förgiftad sjö blir jag sjuk hur lycklig och harmonisk jag än är. Och frontalkrockar jag på motorvägen hjälper det inte att jag legat 20 minuter om dagen på den nyinköpta spikmattan. Nej, sambandet mellan själ och kropp, ande och materia, har inga enkla regler för orsak och verkan.

Men jag tror att min rygg uppenbarligen vill lära mig något. Jag frågar den:
– Nu igen? Har jag inte kommit vidare? Vad vill du säga mig nu?
Först lite fint och trevande, mjukt frågande. Men jag hör inga svar så jag fortsätter:
– Vad gnäller du för, ryggjävel?

Jag kanske ska acceptera att allt inte behöver förklaringar. En del har migrän, andra magkatarr. Jag har ryggen. Den smärtan är jag van vid. Vi vänjer oss vid våra lyten. Och när andra kommer med goda råd och fina ryggövningar värjer jag mig. Rör inte mitt ryggont! Människan är ett känsligt system, tar jag bort ryggontet kommer det kanske något värre. Något annat hemskt som gömmer sig i skuggan. Det är en myt som många av oss i hemlighet tror på: Att summan av lidandet är konstant. Tar vi bort något ersätts det med något annat.

Efter ett tag formas ett svar från ryggen. Eller så hittar jag på. Jag brukar konstruera förklaringar i huvudet. I mitt fall är svaret kopplat till frustrationer som inte kommer ut. Och som jag projicerat på andra. När jag under den senaste tiden tagit tillbaka projektioner vet inte systemet var det ska placeras. Det blir ryggskott. Det kanske inte är hela sanningen. Men vi behöver alla en historia att tro på. Det ger struktur och riktning i livet. Den här förklaringen låter bra. Den ger mig mening.

Jag har två naprapater. En som ger mig österländsk akupunktur och homeopatiska medel. En annan som jobbar mer mekaniskt med min ryggrad och noggrant går igenom stretchingövningar. Jag kan inte välja synsätt. Så jag går till båda. Det är ganska dyrt.

Förmodligen har du en begåvning som du inte vet om

Skuggarbete är en paradoxal uppgift att ge sig själv. Det är lite som att bita sig själv i svansen. I början är det lätt att stoltsera med sina troféer, men sedan drar sig skuggorna djupare in i dunklet. Vi har investerat lite av oss själva i varje projektion, att rubba dem är också att peta på våra djupaste föreställningar om hur allt ligger till. Att gå in i det arbetet förutsätter att vi mår hyfsat stabilt och för tillfället inte har en krävande konflikt i livet.

När jag första gången såg ”JoHari fönster” häpnade jag över att något så komplicerat kan visas så enkelt. Först intresserade jag mig för rutan ”Vad jag inte vet om mig men andra vet om mig”. Det är ju helt otroligt. Varför ägnar vi inte alla oss åt att ta reda på vad folk ser som vi själva är blinda för? Förmodligen för att det hotar vår självbild och världsuppfattning. Och kanske misstänker vi att det kommer att kräva en djupgående förändring, att vi måste ge upp något som vi länge försvarat – utan att egentligen veta varför. Det är så jobbigt att vi alltid måste dö lite grann för att kunna återuppstå. Finns det inga genvägar?

Fast nu tycker jag att den nedre rutan till höger är mest intressant. Den står för det vi inte vet om oss själva och som andra inte heller vet. Det är som en zen-buddistisk koan: Meditera över det som du inte vet och som andra inte vet om dig själv …

I den rutan finns också det som ibland kallas ”The Golden Shadow”, begåvningar och resurser som vi har förmåga till men som vi inte tycker passar in eller kan tro om oss själva. Den skuggan kan skymtas i personer vi spontant beundrar. En beundran som rister till på djupet i kroppen. Det är också en form av projektion. Här finns en laddning, en fascination som är granne med avundsjuka. Det fungerar på samma sätt som de mörka sidorna. Om du ser det så har du det. Du skymtar något som ligger nära dig själv, men vågar inte ta in det. För inte kan väl du … göra det där? Nej, fortsätt som förut. Då vet du vad du får.

Bli passiv-aggressiv i tre enkla steg

Det är alltid roligt när man upptäcker att man är bra på någonting. Jag är till exempel väldigt skicklig på passivt-aggressivt beteende. Jag har så lång och gedigen erfarenhet att jag funderar på att erbjuda kurser i ämnet. Det är lätt att lära sig. Så här gör man:

1. Utgå från att du aldrig är arg själv utan att det alltid är andra som är arga på dig. Om du är irriterad på någon, säg det inte rent ut. Var lite sval och avvaktande istället. Känslor uttrycks enklare med att du är undvikande och tyst. Din motpart kommer snart att förstå exakt vad du menar. Fördelen med det tysta och avvaktande beteendet är att du alltid har ryggen fri.

2. Om din motpart till slut frågar vad det är, kan du säga: ”Vadå? Ingenting, jag är lite tyst bara … får man inte vara tyst eller?”. Hela idén med passivt-aggressivt beteende är ju att den andra ska trampa i klaveret och bli arg, så att du slipper visa känslor. Smart va?

3. När nu din motpart blivit arg kan du komma med lite motsarkasmer på ett kontrollerat sätt. Kom ihåg att du är helt oskyldig. Du har ju inte gjort bort dig och blottat känslor på ett så där klumpigt sätt som den andre. Håll stil och klass. Fortsätt med att vara frågande inför hela konflikten. Lämpliga kommentarer som passar här är: ”Lugna ner dig”, ”Jag förstår faktiskt inte vad det här handlar om” eller ”Det är ju inte jag som är arg – det är du”. Det blir en större effekt om du har ett knappt märkbart leende när du uttalar dig.

Det kan säkert kännas lite trögt i början, men snart har du tappat kontakten med dina känslor och då fortsätter det passivt-aggessiva beteendet helt av sig själv. Utan att du behöver anstränga dig. Lycka till!

Skuggarbete tar semester

Skuggarbetet tar semester. Åter i augusti.

Lever du också med en navelskådare?

Här kommer en hyllning till alla er som lever med en person som förköper sig på självhjälpsböcker och ständigt går kurser i coachning eller liknande. Jag vet genom mina kurskamrater att ni står ut med oss på ett beundransvärt sätt. En kastades visst ut, men hon fick komma tillbaka när hon var lite mindre nyfrälst. För er som inte förstår vad jag menar kan jag illustrera en ganska vanlig fredagskväll:

Tänk dig att du kommer hem på fredagen, trött och nöjd efter en vecka av olika känslolägen. Du ser fram emot en middag med din livskamrat. Din vän har den här veckan varit på kurs med någon amerikansk guru inom ledarskap. Middagen börjar trevligt och vännen pratar engagerat. Om sig själv. Om hur det ligger till. Och om nya insikter. Någonting inom dig börjar röra på sig. En liten gnagande misstanke.

– Himmel, tänker du plötsligt. Jag är utsatt för ren propaganda! Personen mitt emot mig vill att jag ska få exakt samma insikter. Allt som sägs har syftet att trycka in en färdig tankemodell i mitt huvud. Jag är just nu utsatt för extrem påverkan.

Nu ändras samtalet från ett hövligt lyssnande till att du letar efter tankeluckor och ologiska resonemang. För någonting inom dig värjer sig för att adoptera din väns alla insikter. Det är emot naturen. Insikter vill du ha själv.

Du invänder vänligt med en liten kommentar. Då höjs tonläget. Det verkar som din vän vill skydda den nyförvärvade insikten som en liten nyfödd fågelunge. Du översköljs med nya mer objektiva inlägg om samma sak. ”Forskarna har kommit fram till” eller ”Det här stämmer med vetenskapliga teorier jag har läst”. Du hummar med och släpper garden. Middagen fortsätter i neutral stil.

————-

Tack att ni uthärdar projektionen som ett objekt för upplysning om livets väsentligheter. Jag bugar mig för att ni genomlider en roll ni inte bett om.

Och hur det går för mig? Efter tre års föredragshållande kom repliken från min fru:

– Du, jag är faktiskt beteendevetare.

”Jo, tjenare!”, sa den där självkritiska rösten inom mig. ”Bra jobbat, Gunnar!”.